Inte död 3

Där sitter vi i våra finklänningar och flaxar med våra lös-
ögonfransar. Låtsar att vi lyssnar på vad vi säger och att vi förstår vad vi menar. Men vi är inte döda och det är något att vara glad för. Vi är inte döda. Bara nästan.

det som syns
är jag inte rädd för
inte det som sägs
heller
det är det andra
det osynliga
och outsagda
som skrämmer livet
ur mig

Inte död 2

Idag är det ett år sedan jag opererades. Då var jag säker på att jag skulle dö. Jag hade något i magen och det vet väl alla att man dör av sånt man har i magen. Så jag förberedde mig noga. Målade tånaglarna för att bli ett vackert lik men det kunde jag glömma. Man fick varken ha smink eller egna trosor och sjukhusets var ingen höjdare. De var gjorda av fisknät och kasade ner hela tiden. Och strumporna var sådana som tomten lägger julklappar i. Med plats för många klappar. Operationssärken var tjusigt mönstrad trodde jag, ända tills jag fattade att mönstret var mitt eget blod. Så där satt jag med uppsvälld mage i min blodiga särk och funderade på om de är riktigt kloka, de där doktorerna. De hade gjort hål på vänstersidan fast jag hade ont i den högra! Men jag var inte död och det var något att vara glad över.

Hemligheten i deras ögon

Läckra lik med uppumpade bröst och bikinilinje, slipsgubbar som mäter framgång med muskelstyrka och dreglar efter överjordiskt vackra kvinnliga chefer, skjutglada gangsters och korrumperat rättsväsende med sexistiska förhörsmetoder. Hade jag vetat att filmen handlade om detta skulle jag aldrig sett den. Men jag antar att jag har vidgat mina vyer.

Hurra det regnar

Då slipper jag huka i trädgårdslandet och dra upp små gröna blad som eventuellt kanske i bästa (värsta?) fall är kirskål och inte jordärtskockorna som vi planterat. Då slipper jag plocka nässlor till nässelsoppan till Stig, slipper jag leka naturromantiker. Hurra det regnar.

Vad gör man

Vad gör man när man får hosta av hostmedicinen och armen molar av den smärtfria träningen? Vad gör man när orden inte kommer, när lösögonfransarna ramlar av och man får klåda av plastleendet? Vad i herrans namn gör man? Man drar i sitt gula snöre och är glad ändå. Hostar i armvecket och ler urskuldande. Letar efter orden som måste finnas någonstans (ord kan väl inte bara försvinna). Man köper nya lösögonfransar och en salva mot klådan. Svårare än så är det inte. Man ska inte göra det svårt för sig.

En liten by på franska landsbygden

En pampig trädallé med EU-finansierad strålkastarbelysning. Folktomma gator. Rappade stenfasader med tillbommade fönsterluckor. En godisapparat utan godis och ett stängt café. Skuggor som rör sig bakom husknuten. Det har kommit främlingar på besök. Fyra på en gång. Det är en stor dag i Bram. Så många Ormanäsbor har aldrig varit i den sömniga lilla byn förut. Inte samtidigt. Och det kommer inte att hända igen. Tro på en som varit där.

Åjo, lite farligt var det allt. Och definitivt inte långtråkigt. Det är sluss - titta där så vackert – sluss - vill du köra båten nu – sluss - hörde du sydnäktergalen – sluss - har vi något bröd - sluss – ser ni Pyrenéerna – sluss – bonjour madame – sluss – kolla, en slusk – sluss - han måste vara Depardieus pappa – sluss – undrar om det finns wifi i nästa hamn - sluss – puss- sluss – sluss - sluss…

Inte farligt

Det är inte farligt. Det sa alla. Tvärtom har man en unik chans att testa varandras tålamod. Massor av tid till konflikthantering. Blir man upprörd kan man alltid ta en avkylande simtur i sluss-
bassängen. Eller gå på jakt efter enhörningar.

Det är inte farligt. Med semester.

70 slussar senare

Så där. Det var det. Jag är hemma nu. Nästan i alla fall. Jag har inte varit i Eslöv. Inte i Camargue heller. Jag har varit i Toulouse och tittat på påläggskalvar. Passerat 70 slussar och tränat på samarbete på den pyttelilla båten. Lösögonfransarna hade jag med mig men jag tog dem inte på mig. Jag orkade inte. Och båten var inte wettexduksfri men det gick bra ändå. Kanske har jag lärt mig något.