Det bästa med att springa är att det rensar tankarna och det sämsta (och konstigaste) att uppförsbackarna inte blivit nedförsbackar när man springer tillbaka.
för att tänka springer för att tänka springer för att inte tänka springer för att känna för att inte känna måste springa tills jag inte springer mera dör
Jag joggade utan broddar idag. Jag fick visserligen klafsa i lera men koltrastarna sjöng för mig hela vägen och bakom dasset såg jag små små snödroppar. Så håll ut. Det blir nog vår i år med.
Inspirerad av ordet vår från Skrivpuff. (Snödropparna på bilden är från i fjol.)
Man springer. Springer fram, springer tillbaka. Man springer hit, man springer dit. Springer för att tänka, för att inte tänka, för att hinna. Man springer ikapp. Man springer tills man dör.
Jag joggar. Varje dag. Hittills har jag räddat livet på en fågelunge (odefinierbar), ställt två chefer (inkompetenta) mot väggen, sam-lat mod till ett kärleksmöte (ännu ej genomfört) samt bidragit till BNP:n genom att konsumera tre par skor (billiga) under mina joggingrundor så säg inte att jag slösar bort min tid.
Undrar om det finns något samband mellan kön och behovet av att veta hur många millimeter det har regnat. Man blir ju lika blöt av 18 som av 19 millimeter tänker jag, men pojkarna envisas med att upplysa mig om det exakta antalet varje gång jag vrider ur mina joggingbyxor och då kan jag inte låta bli att undra.
Jag springer inte för att öka fettförbränningen. Jag springer inte för att stärka konditionen. Jag springer inte för att förbättra syreupptagningsförmågan. Jag springer för att finnas till i tjugosju minuter. Jag springer för att finnas utan att bli avbruten.
Jag tog av broddarna från joggingskorna idag. Jag fick vada upp till vristerna när jag sprang men koltrastarna ackompanjerade mig hela vägen. Vid mullvadshögen bakom gärdet såg jag årets första snödroppe. Kära pajalabor, kära alla, som missar detta. Ni har min varmaste medkänsla.
Om någon sagt för tio år sedan att jag skulle börja jogga 2010 hade jag skrattat mig halvt fördärvad. Jogga. Jag! Som en flåbuse. Med pannlampa och broddar och morotsblast i näsan. Jag springer. Varje dag. Med pannlampa och broddar. Det finns annat man kan skratta åt.
Jag har utvecklat min egen strategi för att överleva. Först springer jag. Fortare än tanken. Sen jobbar jag. Då hinner jag inte. Tänka. Väl hemkommen har jag ingen ork överhuvudtaget och defintivt inte för några tankar. Det är när jag går till sängs som krisen uppstår. Det är då de kommer. Tankarna. Det brukar lösa sig med ett klubbslag i huvudet för det mesta. Om jag inte är felinformerad lagras tankarna i en särskild mapp på hårddisken. Men det är ett senare problem.
Jag springer för att inte tänka. Springer för att tänka. Jag springer för att hitta orden. För att hinna ikapp. Mig själv. Jag springer för att inte känna. Springer för att känna. Jag springer för att jag måste. För att jag inte kan något annat. Jag kommer aldrig att avstå från att springa. Jag springer tills jag dör.
Som vanligt hade jag grus i ögonen i morse när jag sprang min joggingrunda på grusvägen här utanför. Men inte mer än att jag såg två tranor som kretsade över huset när jag lyfte blicken. När jag tog av mina grusiga gympadojor här hemma berättade Lasse att trana heter grus grus på latin. Hans förhoppningar om att väcka mitt fågelintresse har inte grusats helt.
Jag har börjat springa. Det är ett effektivt sätt att komma igång med skrivandet sägs det. Så jag sprang i exakt en minut idag. I morgon ska jag springa två. Om jag fortsätter i samma takt kommer jag att springa 118 minuter på julafton. Då kanske jag kan skriva en hel roman. Eller sju rader i alla fall. Jultomten får vänta.