Spårvagnarna glider ljudlöst upp och ned för backen medan damen i boulangeriet rabblar sitt bonjour madame och torghandlarna vrålar ut sina extrapriser på de vintersura tomaterna och kastanjerna i skiftande bruna nyanser. På Boulevard Mortier är allt sig likt.
Det var på den smala spetsen längst ut på Ile de la Cité i Paris. Det var där jag lärde mig att kyssas och öppna en vinflaska utan kork-skruv. Det var där jag lärde mig allt jag behövde veta.
Hon reste bort. Hon utforskade rosettfönstren i Notre-Dame. Hon smakade på judiska maträtter i Maraiskvarteren. Hon halkade på regnvåta trottoarer i Montmartre. Hon drack svindyrt kaffe på Select. Hon stod i kö i timmar utanför Louvren. Hon pussade en fransman. Hon stannade kvar.
Jag tänker bryta upp. Börja ett nytt liv. Jag ska söka jobbet som portvakt på 7, rue de Grenelle i Paris. När hyresgästerna passerar mitt kontor på första våningen ska jag läsa högt ur Igelkottens elegans för dem. Jag kan redan se dem framför mig. Paloma som har kritiska synpunkter allteftersom handlingen fortskrider. Madame Josse som artigt påpekar att hon inte har tid. Och Kakuro Ozu som inviterar mig till ett samtal kring boken öven en kopp te. Jag kommer att tacka ja till Kakuro Ozus inbjudan.
En resa piggar alltid upp. Vad sägs om en tur till Paris? Till Monetutställningen på Grand Palais. Man får visserligen köa i flera timmar för att komma in och när man äntligen gör det är man så utmattad att man inte orkar gå runt. Men vad gör det? Det är ändå så knökafullt framför tavlorna att man inte har en chans att få en skymt av dem. Då kan man glädja sig åt att man slipper gå omkring i en ärtgrön polyesterkostym med svettfläckar under armarna. Som museivakterna. En resa piggar alltid upp.