.

.
Klicka på bilden om du vill köpa min bok.

måndag 4 oktober 2010

Jag springer

Jag springer för att inte tänka. Springer för att tänka. Jag springer för att hitta orden. För att hinna ikapp. Mig själv. Jag springer för att inte känna. Springer för att känna. Jag springer för att jag måste. För att jag inte kan något annat. Jag kommer aldrig att avstå från att springa. Jag springer tills jag dör.

11 kommentarer:

  1. Låter mer som en tvångsvana.

    SvaraRadera
  2. Ungefär som när jag ibland gräver ;)

    Du är suverän med orden. Helt makalöst suverän!

    SvaraRadera
  3. En gång i tiden var jag också där. Bar ett tvång att springa varje kväll klockan åtta. Nuförtiden sitter jag lojt tillbakalutad och betraktar de andra som springer.

    SvaraRadera
  4. Förstår vad du menar, springa kan man göra av anledningar som egentligen är varandras motsatser.

    Tycker om dina ord.

    SvaraRadera
  5. Bra, gillar som vanligt kombinationen text och etiketter.

    SvaraRadera
  6. Jag springer alltså är jag - hoppade in i min hjärna när jag läste din text, som jag tyckte mycket om.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. ...vilken text. Blir så kluven, hälsosamt eller sorgligt? Tänk om det stårr Jag super...

    SvaraRadera
  9. Jag tycker om det! Det känns tanketrassligt som när man sprungit lite för långt och allt bara snurrar i skallen.

    SvaraRadera
  10. Tycker bara det känns positivt, jag har samma fast jag går... Tvånget är inte att göra det just för springandets/gåendets skull utan för att rensa, hitta och gå vidare. Tolkar jag det som :-)

    SvaraRadera
  11. Jag vet precis vad du talar om! (och ja, jag vet, man ska aldrig vara så tvärsäker att man vet, men jag tror att jag vet.)
    Precis så där är det!
    Nu springer jag inte, men jag cyklar. Ibland som om jag hade en vålnad efter mig (och det kan man ju ha ibland, mentalt sett) och ibland som en kalv på grönbete.
    Min cykel och jag är som en själscentrifug. Det är oslagbart och ibland vill jag bara fortsätta väg efter väg efter väg.
    Hittills har jag dock alltid vänt och åkt hem igen. Men en dag kanske jag inte kliver av förrän jag är på ett helt annat ställe. Man vet aldrig. :)

    SvaraRadera