måndag 5 juli 2010
Mitt intoleranta jag
Våga inte lämna mig. Jag är ingen som man bara överger så där. Jag finner mig inte i det. Hör du det. Du måste stanna hos mig ännu ett tag. Om du dör förlåter jag dig aldrig. Jag tolererar det helt enkelt inte. Bara så du vet.
Etiketter:
dödsångest,
Katastrofer,
Kärlek,
sårbarhet,
Överförmynderi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Starkt och ärligt. Rädslan att bli ensam är starkare än förnuftet.
SvaraRaderaSå vill jag också ropa. Men vad hjälper det? Och sedan blir jag lika rädd för att vara den som lämnar. För jag är inte färdig att lämna än. Vill inte det! Vill finnas kvar.
SvaraRaderaTitta vilken ångest du väckte i mig.
Och glädje. Blir alltid så glad för dina ord. För att du verkar förstå. Hur säger man då tack? Så att det hörs?
Nej, fy fan.
SvaraRaderaBara att fixa begravningen vore helt övermäktigt.
Tyckte jag hörde något... Tack Y och alla andra för att ni hjälper mig att hitta orden.
SvaraRaderaTolerans, intolerans, vad är det för skillnad i det här fallet. Det blir ju som det blir. Men du är väldigt hel du.
SvaraRadera