Oväsen i Ormanäs

Det är konstigt med oväsen. Det är samma sak som väsen. Eller om det är tvärtom. Att väsen är detsamma som oväsen. För min del är det oväsentligt vilket. Jag är ett eget väsen. En väsensskild person som inte gör något väsen av mig. Jag bara väser lite.

famlar
efter din kropp
i mörkret
lyssnar
efter dina andetag
stryker med handen
över tomgropen i sängen
nyss var nyss
nu är nu
du är borta

inte visste jag
att jag var hungrig
hur skulle jag kunna veta
att huden flagnar
utan beröring
varför är det ingen som har sagt
att man kan svälta
ihjäl
och vem ska smeka mig
på onsdag
på torsdag
och när tågen
slutat stanna
inte visste jag
att jag var hungrig

ho ho
här är jag
ser du mig inte
gullefar
känner du inte igen din egen dotter
som sitter här och
väntar
att du ska bära henne genom skogen
bära henne
förbi jättarna
och vättarna
och farbror Weidstam
varför skrattar du
så konstigt
gullefar
som om jag inte fanns
ho ho
här är jag

Sömnlös i Ormanäs

Jobba skriva äta skriva jobba skriva städa nä förresten träna skriva älska skriva jobba skriva läsa skriva tänka skriva skriva skriva. Sova? När ska man hinna det? Hur gör man?

Ju mer jag skriver desto mindre får jag sagt. Inte så konstigt kanske eftersom jag skriver samma sak hela tiden. Det som är konstigt är att ju mer jag skriver desto mer måste jag skriva. Jag får aldrig nog. Som ett mantra upprepar jag orden om och om igen. Jag skriver.

Ord tar tid

Först tänker jag. Sen tänker jag lite till. Sedan provar jag. Testar hur orden ser ut när jag skriver dem. Till sist (nåja) frågar jag dem om de vill vara ensamma eller tillsammans. Om de vill stå framför eller bakom varandra. Eller rentav under. De vet vad de vill. Orden. Jag behöver tid.