inte visste jag
att jag var hungrig
hur skulle jag kunna veta
att huden flagnar
utan beröring
varför är det ingen som har sagt
att man kan svälta
ihjäl
och vem ska smeka mig
på onsdag
på torsdag
och när tågen
slutat stanna
inte visste jag
att jag var hungrig

ho ho
här är jag
ser du mig inte
gullefar
känner du inte igen din egen dotter
som sitter här och
väntar
att du ska bära henne genom skogen
bära henne
förbi jättarna
och vättarna
och farbror Weidstam
varför skrattar du
så konstigt
gullefar
som om jag inte fanns
ho ho
här är jag

Sömnlös i Ormanäs

Jobba skriva äta skriva jobba skriva städa nä förresten träna skriva älska skriva jobba skriva läsa skriva tänka skriva skriva skriva. Sova? När ska man hinna det? Hur gör man?

Ju mer jag skriver desto mindre får jag sagt. Inte så konstigt kanske eftersom jag skriver samma sak hela tiden. Det som är konstigt är att ju mer jag skriver desto mer måste jag skriva. Jag får aldrig nog. Som ett mantra upprepar jag orden om och om igen. Jag skriver.

Ord tar tid

Först tänker jag. Sen tänker jag lite till. Sedan provar jag. Testar hur orden ser ut när jag skriver dem. Till sist (nåja) frågar jag dem om de vill vara ensamma eller tillsammans. Om de vill stå framför eller bakom varandra. Eller rentav under. De vet vad de vill. Orden. Jag behöver tid.

Dagen efter

Hur känns det nu när festen är över och gästerna har gått hem? Hur känns det att sångerna har tystnat? Att ovationerna uteblev och fläckarna inte gick att tvätta bort. Hur känns det att sitta där med döden flåsande i nacken? Utan lösögonfransar. Hur känns det? Jag bara undrar hur det känns.

Profilering

Jag är inte bra på det här med att leva. Jag är en sån som kommer på den mördande repliken när alla har gått hem. En som står kvar på startbanan och grubblar när de andra närmar sig mållinjen. Som både vill äta upp kakan och ha den kvar. En som hatar wettex-dukar och kollektivt samförstånd. Som får kalla kårar av Så ska det låta och väder av alla sorter. För att inte tala om humor. Humor är det värsta jag vet. Sådan är jag.

besluten
delegerar jag
visst finns det gott om
frisörer
länsveterinärer
och kommunaltjänstemän
som vet i vilken del av floden
jag vill drunkna
själv
kan jag inte bestämma mig

Avslut

Jag ska ta på mig lösögonfransarna nu. Sluta tjata om wettexdukar. Det är ovärdigt att vältra sig i wettexdukar på det viset. Så gör man inte. Så gör man inte om man vill åstadkomma en förändring. Jag vill att allt ska vara som det brukar.

Om att fira och förvalta

Jag har fått en ny familj. Systrar och bröder som brinner för de rätta orden. Som hjälper mig att hitta dem. De rätta orden. Det är något att fira tycker jag. Det finns bara ett problem. Jag är usel på att förvalta mitt familjeansvar. Men jag har gjort dagens läxa nu. Och gårdagens.

Svettigt

Idag är jag glad. Så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Medan jag grunnar gör jag små piruetter i vattenpölarna, bjuder jag upp rödvingetrasten – eller är det en brushane - till en svettdrypande tango. Det är inte var dag man dansar tango i vattenpölarna. Det är inte var dag man är glad heller. Inte så här glad.

Inte död 4

Det känns ovant i början, men det går över. Det gör ont, jag vet, men det går över. Det kan kännas lite ensamt ibland, men det går över.

Det känns fortfarande ovant. För att inte tala om hur ont det gör. Och det är ensamt på gränsen till outhärdligt. Men det går över. Det är nog det värsta. Att allting går över.