För att vara en känslig typ är jag förvånansvärt okänslig. Ibland. Men jag gör så gott jag kan. Drar i mitt gula snöre och gör så gott jag kan.

Utan ord

Jag flyttar ord. Väger dem på våg och väntar. På de rätta orden. De kommer inte. Inte förrän jag stänger av datorn. Eller när jag ska somna. Då kommer de. De rätta orden. I rätt ordning på rätt plats. På morgonen börjar jag om från början.

Idag kom våren till Ormanäs.

Utan reklam

Jag brukar få erbjudanden om att tjäna pengar på min blogg. Det låter ju lockande ända tills man inser vad det handlar om. Reklam. Jag har lite svårt att föreställa mig vem som skulle vilja annonsera på min blogg. Det skulle vara wettexdukstillverkare i så fall. Tanken tilltalar mig onekligen. Jag som har som livsprojekt att utrota dem. Wettexdukarna.

Eftermiddagskaffedags

Jag är en opålitlig typ. En som inte vet hur jag ska handla när någon stoppar en kaffekopp i sin väska. Med kaffe i. Bör man ingripa och rädda väskan - och kaffetåren - eller är det viktigare att respektera den personliga integriteten. Det är sånt jag grubblar över. Med vilken rätt gör jag mig till förmyndare över folk som stoppar sitt eftermiddagskaffe i en tygväska.

Jag sitter i fängelse. Med lösögonfransar och hela baletten. Jag sitter i fängelse.

Hostslem

Idag skriver jag om hosta. Det har jag inte skrivit om förut. Ganska anmärkningsvärt med tanke på att jag hostat i elva år. Jag är så van vid att hosta att jag knappt märker att jag gör det. Man vänjer sig vid smärtan när lungorna tumlar runt inne i bröstkorgen. Man vänjer sig vid slemmet också. Det som flyger ut ur munnen och lämnar små gula fläckar på finduken. Vänjer sig vid läkarna som säger att de inte kan göra något. Man vänjer sig vid allt verkar det som. Till och med vid hostslem.