Han kniper ihop ögonen. Om han inte ser dem finns de inte. Och om de inte finns så kan de inte skratta åt honom. För säkerhets skull stoppar han fingrarna i öronen också. Så där. Nu finns de inte mer. Plågoandarna. Förresten finns det inget klassrum heller. Och ingen skola. Det var bara något som han drömde alltsammans.
(skrivpuffutmaning: skriv om att skapa)
Inlägg
är det bara jag som aldrig kan komma in
13 timmar sedan
Gillar.
SvaraRaderaDet är nog många som önskar att det vore en dröm.
SvaraRaderaKort, koncis text som förmedlar mycket känsla.
Om man tror tillräckligt mycket och hårt så blir allt som man vill att det ska vara.
SvaraRaderanöden kräver ingen lag, bra skrivet
SvaraRaderaVäl fångat. Ger mig lite ont i magen och jag känner med honom.
SvaraRaderaAngående serviceyrket anar jag verkligen. Hittills har jag aldrig slagit varken dagstidning eller osthyvel i huvudet på någon, bara varit extra trevlig tillbaka i hopp om att irritera kunden med min positivitet.
Åhh, stackars liten. Det gör ont att tänka på hur elaka barn kan vara mot varandra. Jag tänker ofta på hur man på bästa sätt ska vara ett föredöme för att barnen inte ska vara dumma mot andra.
SvaraRaderaStackars påg. Bjud honom till Ormanäs. Jag tycker att det ser ut som om penséerna behöver vattnas.
SvaraRadera