Fröken nickar mot honom. Menar hon att han ska gå fram till tavlan? Det gör han inte. Vad hon än säger går han inte fram och förresten sitter han fast i stolen. Han hör att någon fnittrar men låtsas att han inte märker det. Kniper ihop ögonen och stoppar fingrarna i öronen för säkerhets skull. Så. Nu finns de inte. Klasskamraterna. Inte fröken heller. Det finns inget klassrum och ingen matte och ingen skola, det är bara något som han drömt alltsammans.
Inspirerad av ordet tavla från Skrivpuff.
Bra! Gu va LÅNGT! Om jag ska klaga på något tycker jag sista satsen är litet tam.
SvaraRaderaFin skildring av skolångest
SvaraRaderaÅh, precis jag när jag var liten! (även om det inte är jag, men ändå!)
SvaraRaderaSkolångest var ordet.
SvaraRaderaJättebra! Så känner alldeles för många barn - det gör mig arg och stridslysten.
SvaraRadera