Fröken nickar mot honom. Menar hon att han ska gå fram till tavlan? Det gör han inte. Vad hon än säger går han inte fram och förresten sitter han fast i stolen. Han hör att någon fnittrar men låtsas att han inte märker det. Kniper ihop ögonen. Det man inte ser finns inte. Om man inte finns så kan man inte skratta men för säkerhets skull stoppar han fingrarna i öronen också. Så. Nu finns de inte. Klasskamraterna. Inte fröken heller. Det finns inget klassrum och ingen matte och ingen skola, det är bara något som han drömt alltsammans.
(skrivpuffutmaning: skriv om något osynligt)
Inlägg
stjärnorna tänds i kanon
14 timmar sedan
Sorgligt.
SvaraRaderaFint skrivet! Levande och sorgligt.
SvaraRaderaStackarn, livet i skolan kan vara allt för hårt.
SvaraRaderaUnderbar, på pricken...
SvaraRaderaNä syns man inte så finns man inte..sååå e de...eller??
SvaraRaderaExakt så är det. Syns man inte, så finns man inte.
SvaraRaderaTungt, jag känner med killen.Vet hur det känns.
SvaraRaderaSå träffande. Väldigt bra.
SvaraRaderaSom vanligt är du så otroligt bra på att verkligen säga något på litet utrymme. Mästerlig tycker jag! Cissi (har problem med inloggning, därför skickar jag kommentarer som anonym)
SvaraRaderaJag håller med de andra, det träffar rakt i hjärtat.
SvaraRadera